gulakatten

Inte allt är dåligt. Här är exempelvis en bild på en groda.

Gnöl och gnäll. Gnöl och gnäll. Jag har lunginflammation. Det är ungefär lika kul som det låter. Inflammerade lungor, hurra, hurra. Jag har tajmat det här på ett utmärkt vis genom att bli sjuk den 21 december, vara sjuk över hela jul och nyår och bli frisk först.. Det vet jag inte. Jag är inte frisk än. Förhoppningsvis innan den 13e för då tar min sjukskrivning slut. Det värsta är att det är så sjukt jävla segdraget. Jag har nästan glömt bort hur man gjorde när man tränade, och fick anstränga hela kroppen ordentligt, för det får man inte göra när man har lunginflammation. Man kan hosta lite artigt i en servett istället. Om man ändå tränar kan man dö. Och det är ju ingen hit. Risken är bara rätt stor att jag istället dör tristessdöden, om jag ska vara sjuk en vecka till.

T

En dag före jag fyller. Jag har ägnat dagen åt trevliga saker. Som att lyssna på en cirkusdirektör som håller föredrag hela morgonen, att vara hos Sara och baka apelsinchokladbiskvier hela eftermiddagen, och att hänga med Maria N hela kvällen. Schysst.

Gött mos. Och 31. It's gonna be amazing!

T

Och två fantastiska videor dagen till ära:



och en till

Bloggtoppen är hackad. Där jag faktiskt hade ett konto för att registrera denna omåttligt populära blogg. Så det är fullt möjligt att någon har kommit över mitt lösenord och försöker vara jag i cyberspace. Men frågan är vad kan man då göra som mitt lösenordsalterego:

Man kan:

Logga in på hamsterpaj och spela spel mot fjortisar.

Logga in på King och försöka slå omöjliga spelrekord andra fjortisar har satt upp.

Logga in på någon sida som jag inte ens kommer ihåg namnet på för att ladda hem gratis ringsignaler med Zelda.

Logga in på Ybuss och ge mig bonuspoäng för resor företagna på sträckan "Stockholm-Norrland".

eller logga in på Ravelry för att gratis lära sig hur man stickar en Super Mariomössa eller Totorovantar.

Jag bävar.
Bävrar. Hör ni det!

T

Alltså världen ÄR ett bizarrt ställe. Precis när man tror att den kanske är lite normalbizarr och man har vant sig vid dumheterna så uppenbarar sig ett helt fyrverkeri av fantastiska idiotier.

Som att Steve Jobs har dött. Det är inte idiotiskt i sig, utan snarare tragiskt. En talangfull man dog av cancer alldeles för ung. Men då uppenbarar sig Westboro Baptist Church. Dom som försvarade Åke Green och fördömde Sveriges hela befolkning(utom Åke) till eviga plågor och förruttnelse. Deras ledare Margie Phelps förklarar pedagogiskt på sin twitter att Steve Jobs är i helvetet för att ha förlett sin nästa. Efter en rad blurriga kvitter kommer det fram att Steve Jobs är i helvetet för att han har ägnat sig åt avgudadyrkan. Eller snarare, folk har dyrkat honom. Det här ger ett nytt och intressant perspektiv på det hela. Inte att Steve Jobs är hetare än Jesus, det är ingen nyhet. Utan att det är Jobs hon fördömer för att ANDRA har dyrkat honom. Är inte det här lite orättvist? Hur kan hon klandra honom för vad en grupp fans gör? Och det här leder fram till en mycket mer intressant tanke: är ALLA berömda personer värda en enkelbiljett till helvetet? Är exempelvis Per Gessle och Tomas Ledin dömda till eviga plågor på grund av mitt musikintresse som tonåring? Just det är kanske ingenting jag ångrar, men det är onekligen en svindlande tanke att alla man blir ett fan av för evigt får dricka te med Hin Håle.

Och just det.

Margie twittrade om det hela från en Iphone. *Add irony here*

T

Idag är jag trött. På ett bra sätt. Jag har cyklat sammanlagt en och en halv mil till jobbet och hem. Jag konstaterade att det inte är min uppgift att fixa ett äckligt stopp i en dito toalett, och det är en fjolligt fin höstdag med blå himmel och sprakande löv. Ända sedan jag var liten har jag haft en särskild fäbless för lönnlövet. Det är liksom det bästa lövet: rolig form, kladdiga fröämnen och ger de vackraste färgerna när de skiftar. Jag undrar om jag har blivit präglad på lövet av diverse dagisfröknar som har samlat in just lönnlöv som man fick göra "höstkort" av på kartong med klibbigt papperslim. Tänk om man blivit präglad på barr istället. "Nu ska vi göra 'vinterkort' genom att klistra barr på kartong". Och man bara "Åh barr!" Fast lönnar har ju fördelen att man kan göra sirap av dem. Om de är osvenska lönnar dvs. Av de svenska lönnarna går det ungefär lika bra som att göra sirap på barr.

Under kriget gjorde man krigsmarsipan på det vita i äppelkärnor. När jag fick reda på det så åt jag under lång tid upp hela frukten inklusive kärnorna. Tills någon talade om att äppelkärnor tydligen inte var nyttigt. Inte dödligt onyttigt som blåsyran i bittermandel men lite lagom onyttigt, som sprit eller tobak. Och då kändes det inte värt att äta lite vagt marsipansmakande kärnor, som är lika farligt som sprit utan att ge samma kickar.

Living on the egde, liksom.

Tove

Ibland är jag lite för medveten om att allt jag skriver är offentligt och kommer att finnas kvar i evigheters evighet. Tadaa. När det väl är uppe på nätet kommer det aldrig tillbaka. Någonsin. När jag har sökt på mig själv med olika kombinationer så förundras jag över hur gamla saker som faktiskt finns på nätet. Och hur de aldrig verkar försvinna. Vissa saker försvinner ju naturligt. Domäner byts ut, sidor läggs ner. Men om man har ett abnormt intresse för min personlighet/stor kunskap om mitt förflutna så kan man hitta allt möjligt skräp. Som fula gamla foton exempelvis. Vad som var lite mer intressant är att mitt namn tydligen ger träffar på sidor som ”Enkelt att beställa droger på nätet”, ”Umeåkvinnor säljer sex” och ”Svenska Nekrofilföreningen”. Det är trevligt att man gör avtryck ute i samhället.

 

T

Facebook har ändrat sig igen. Jag är inte nöjd. Det jag stör mig mest på är att de har tagit bort en del av sekretessen. Nu, om man inte är min vän kan man ändå se saker jag har kommenterat på olika evenemang, på min profil. Det känns ovärt. Visst vet jag att man kan hitta det ändå, men det känns ändå onödigt att sådant går att se efter en sökning, när sekretessinställningarna är så hårda att man inte ens kan se vilka grupper jag är med i. Men om gruppen har en fikaträff och jag skriver "Kommer jättegärna!" dyker det upp när man söker efter mig på nätet. Eller facebook. Hm.

Sedan har de infört någon störande realtidsfunktion, så att man kan se vad vännerna gör, exakt när de gör det. Det där går kanske att dölja på något vis. Hade jag velat titta i realtid på när folk gillade "Volvo" och la upp semesterbilder hade jag antagligen gjort det med dem. Räcker det inte med att ha en jättelång lista att kolla igenom + några favoriter istället för att få se hur aktiva folk är? Det gör mig bara stressad. Plus att hela grejen känns mest som ett önskemål från stalkers. "Jaha, hon gillade den kommentaren och den kommentaren". Jaha, nu var hon utloggad i en halvtimme.

Jag kanske skulle göra som folk säger och skaffa mig ett liv.

Istället för att bara skriva om det på nätet.

Idag hände en tragisk sak. Vi har en ful plastfikus på jobbet, Benjamin. Nu hade någon fått för sig att ge Benjamin näring på ett sätt som hade varit bra om han var en riktig växt, men sämre när han är av plast. Benjamin fick tyvärr därför kasseras. Omgående. Och det var undertecknad som fick släpa Benjamin ner i soprummet i en svart bodybag av plast. Eftersom det inte finns någon sortering för "Förbrukad fikus" fick jag därför åbäka upp honom i en vanlig plastcontainer och svära ve och fördömelse över att det var jag som upptäckte det.

Stackars Benjamin! Dock så var det dock lätt det mest spännande som hände idag.

T



Jag vet inte om den här fikusen är i plast. Den dyker dock upp på listan om man söker på "äta i Nässjö kommun". Stackars Åsa!

Tolvtimmarspass har en tendens att göra en dum i huvudet. Jag känner mig helt borta och förvirrad. Det är ännu sämre med tanke på att det var igår jag jobbade tolvtimmarspasset. Ikväll var det ett vanligt åttatimmars. Det var träligt, träligt, träligt ändå.

Kvällens ljuspunkter:

* Att prata med Loka och P-a när jag hade rast.

* Ris a´la Malta till kvällsfikat.

* Gäster med gester gick någon gång under kvällen.

Apropå vårdrelaterade saker är jag numera en stjärna på att ta blodsocker på folk och vet på ett ungefär vilka blodsockernivåer som är normala. Mycket praktiskt om jag någon gång skulle utveckla diabetes.

Sedan räddade jag en fågel också. De feta gråsparvarna har allt sedan i somras tagit för vana att hoppa in och leta efter smulor(vi har mycket sånt). Mycket sött. Kanske mindre hygieniskt, men vi städar ofta. Men nu hände det som inte får hända, fågeln hittade inte ut. Den flög runt i panik överallt och kunde inte hitta rätt trots två fönster och en balkongdörr var öppna. Samtidigt så hände viktigare saker av vårdkaraktär så jag kunde inte lägga tid på att få ut fågeln direkt. Den sökte skydd i vår fula Plastbenjaminfikus i andra änden av korridoren. Där satt den och panikandades och jag var rädd att den skulle få en hjärtattack innan jag hann öppna ett fönster. Nog för att jag kan hjärt- och lungräddning, men inte på fåglar. Jag lyckades i alla fall få upp fönstret och den hann ut innan något värre hände. Som Blixten Sixten flög den upp mot himlen, medan jag beväpnade mig med trasselsudd och ytsprit eftersom rädda fåglar är som alla rädda djur och skiter överallt. Trots detta känns det bra. Sensmoralen i det hela är dock att fåglar antingen är väldigt dumma djur, eller helt utan inbördes kommunikation, för sedan satt det inte mindre än fjorton gråsparvar på balkongräcket, alla redo att uppleva hjärtattackens fröjder.

Sedan var det Gäster med gester.

T

Det här behöver utvecklats. Alltså jag har inget emot vanlig svartsjuka som exempel illustreras i den här låten.



Eller har emot och har emot, det är väl knappast en känsla som står för höjdpunkten av mänsklighetens utveckling. Men den är normal och den existerar. Som Dolly sjunger "Your beauty is beyond compare (...) and I cannot compete with you Jolene". Det är mänskligt, man känner sig dum, ledsen, svartsjuk och otillräcklig i jämförelse.

Men om vi istället lyssnar på "Lät du henne komma närmre" (vilket jag inte borde länka till igen för att den får mer än nog med länkningar redan)


(titta så glad hon är!)

så flyttar Melissa Horn allt fokus FRÅN flickan TILL pojkvännen. "Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig?" Här är tempuset dåtid. Melissa är helt besatt av att han har haft en tjej innan och vill att han redogör för detaljerna. Eftersom hon dessutom har träffat flickan (vilket framkommer i vers två) borde hon rimligtvis kunna avgöra om hon själv är snyggare eller inte. Men tydligen är Gyllene Snittsskönhet inte intressant i sammanhanget utan vem pojkvännen upplever som snyggare. Det här är stalkeraktigt psychobeteende. Jag förstår att det är asjobbigt att vara tillsammans med någon som har känslor kvar för sitt ex. Men kan man inte bara fråga? Eller bli förbannad och göra slut. Det är inte, verkligen inte romantiskt att sätta en tjusig melodi till en text som handlar om hur man skuldbelägger sin partner för att man själv har dåligt självförtroende.

Det har gjorts förut. I den här låten till exempel. Den är inte det minsta mysig.



Med text för ökad känsla.


Musikvärlden suger.

Tove

För att göra min vän Knut glad och för att jag får spunk när folk har äganderättskrav på kärleken slänger jag upp nedanstående textanalys. Vem vill inte ha någon som har älskat någon förut när de är 20+? "Hej, förut var jag psykopat, men nu är jag omvänd".

 

Jag ville mötas nånstans nere på djupet

Jag ville att du skulle vara deprimerad

Jag har varit där förut o jag är inte rädd

För det är jag med

Och dina ögon ja dem ändrar färg i ljuset

Jag hoppas att du är någon sorts kameleont

Men de kan titta nu jag är beredd

Som får titta på mig.

Lät du henne komma närmre

Jag har dåligt självförtroende

Var hon vackrare än mig?

Ja, verkligen jättedåligt

Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig

Jag är lesbisk i hemlighet

Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer

med gångsvårigheter

försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser

som inte vågar säga vad jag tycker

den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut

eller tro på mig själv

hur ska man älska nån som har älskat nån förut?

med idiothöga krav på kärleken

 

 

Jag minns så väl hur hon blev presenterad

Hon tog mig med storm

Men de var jag som lät henne komma in

Vi hade trekant

Jag har försökt att ge dig hela skulden

Flera gånger

Fast jag innerst inne vet att den är min

Det känns lite jobbigt nu

 

Lät du henne komma närmre...

Jag orkade tyvärr inte analysera hela. Men det är ungefär samma sak hela texten igenom.

 

T

Yeij! Jag överlevde. Jag var varken bäst eller sämst. Och med hänsyn till min erfarenhetsnivå, och hur nytt materialet var, och att det var på engelska, och tre gånger så långt som vanligt samt att jag körde efter en jävligt duktig kille gick det super fabulos jättebra. Kia, P-a, Beth och Lisa B var trogen fan club. Jag är så rörd. Det var så bra. De andra komikerna var så schyssta.

Nu tar orden slut så istället slänger jag upp en video. På temat överlevnad. Byt bara ut "I will" mot "I did"



Love, T

Jag ska uppträda i morgon och har massiv prestationsångest. Så för att underhålla mig själv slänger jag upp en video om hur jag inte alls känner mig. Men hur jag hade kunnat känna mig om jag var glad. Ärligt talat känner jag mig mest som en av dem i bakgrunden. Han som halkar i leran.

Dags att uppträda igen. Stand up. På engelska. I tio minuter. På samma scen som Babben Larsson och Anna-Lena Brundin. It will be awesome! Hoppas jag. Antingen är jag cool eller fruktansvärt masochistiskt lagd. Jag har ännu inte kommit på vilket.

Love